Hej jag är Nettan 32, och mitt mål är att övervinna hetsätning.  jag har kämpat och kämpat i flera år, men misslycklats gång på gång. Jag har inte ens insett hur sjuk jag är, förrän nu efter flera års terapi och medicinering

Börjadei gymnasiet , då jag bantade varje måndag, men onsdagar har jag redan brytit mot mina utsatte regler, fredag , lördag var det fest odricka mycket alkohol, för att bedöva mina känslor och för att kunna koppla av...

den onda cirkel blev värre och värre med åren, nya och strängare regler skapades, målen jag satte var omöjliga att nå, vilket medförde att jag ständigt kände mig misslyckad och värdelös,

min vikt låg mellan 60-70 kg hela tiden, pendalde mycket upp och ner menaldrig lyckades gå under 60 kg som var målet

för övrig är minlängd 164 cm och min idealvikt är någonstans 50-55 kg

den eviga bantande höll på i flera år gicvk upp och gick ner , upp och ner igen tills jag träffade min man

vi gifte oss, innan bröllopet jag bantade riktigt hårt för att väga runt 60 kg, lyckades gå ner , men ca 3 dagar innan brölloet all stress och oro gjorde att jag började  vräka i mig mat för att stilla närvösiteten och stressen, till bröllopet hade jag på 3 dagar gått upp  över 5 kg...

jag ville bli knappt fotad på bröllopet hade ångest och ville bara kräkas varje gång en foto togs på mig , kände mig ful och tänkte på att denna dagen borde bli den finaste och lyckligaste dagen i mitt liv och det jag tänker på att visa våra blivande barn bilderna på dera fula och tjocka mamma

finns inte en enda bild från bröllopet som jag är nöjd med...

jag hamnade i någon form av djup depression bara grät och tyckte synd om mig, kände mig inte lycklig, fick gå till psykolog 2 ggr i veckan, hela barndomen kom upp, gjorde att jag mådde änn värre, både min bakgrund och min framtid var svart och hopplös

vi försökte få barn, och jag blev inte med barn, inte konstigt när jag inte har haft menstration  i nästan 2 år , barnlösheten gjorde att jag mådde ännu värre och läkarna bestämmde sig att jag skulle gå på antidepressiva mediciner

eftersom jag mådde nu inte bara psykiskt dåligt utan även , fysiskt, jag var yr i huvudet , hade extrem huvudvärk, dunkande tryck i öronen, jag svimmade ofta, darrig och svag

sen hände det något jag blev med barn, när jag inte skulle bli! när jag gick på mediciner och allt möjligt mådde dåligt , var orolig att barnen skulle bli konstig pga av mig, var rädd och plötsligt ville jag inte bli gravid, så kom dom funderingarna... och att jag blir en dålig mamma och socialen kommer säkert att ta barnen igfrån mig och att jag kommer att vara lika dålig osm mina föräldrar var

jag fortsatte gå på terapi och hon lyckades övertyga mig att bli kompis med min mage och jag började vänja mig vid tanken att jag ska bli mamma och jag skulle bli den bösta mamman i hela världen, alla mina problem försvann jag var glad och lycklig,

sen började morgonsjukan, vilket varade i hela 9 månader och inte bara på morgonen utan hela dagen, jag kunde inte behålla någon mat , allting kom ut, tålde ingen lukt heller för jag kräkte av allting, mannen min kunde lagad mat, eller varma maträtter som gav sig olika lukt för då kräktes jag, ingen tvål och tvättmedel kunde användas i  9 månader, det var jättejobbigt

enda jag levde på i 9 månader är rostad bröd med en kokt skinka på , och vatten + massa vitaminer och  ersättningar från apoteket

jag tappade mycket i vikt pga mina kräkningar och åkte in på förlossningen nästan med samma vikt som jag hade när jag blev gravid, magen var stor men ansiktet , armar , benen , låren har blivit smalare

efter att jag har kräkts så mycket så har jag nästan vant mig vid att kräkas så mycket och strikta 9 månader gjorde att jag  blev så van vid att kräkas, allt jag åt kom juh ut

sen föddes Kevin i oktober 2004, jag kunde äta igen .... jag åt och åt  , riktigt mycket  bara vräkte i mig mat...  från att väga 75 kg i oktober till nyårsafton vägde jag 98,8 kg , på 2 månader gott upp  över 20 kg

nyårsafton , och nyårslöfte , inte äta mer choklad, kakor, läsk,  och aldrig överstiga dags kaloriintaget 1200

jag skaffade mig hälsovakten en dataprogram som jag skrev in allt jag åt under en dag , och räknade kalorier åt mig, jag vägde allt, minsta lilla saken jag åt vägde jag tom halstablett och mediciner , jag skrev upp allt och matade in innehållsförtäckningen i programmet så den såg vad jag fick i mig och inte

jag hade 5 månader på mig till klassträffen som ägde rum i maj, i strängnäs, jag har inte träffat mina kompisar på flera år, men jag hade ångest att dom ska se mig som jag har blivit tjock och ful, jag sänkte kaloriintaget till 1000 kcal om dagen men kom sällan ens upp till det , det blev mindre och mindre hela tiden

 låg runt 600-900 kcal om dagen, samtidigt osm jag tränade varje dag, kilona rasade  sen var det det maj jag hade gott ner till 58 kg nästan 40 kg (5 månader) kände mig fin och det var så kul att träffa tjejerna igen, dom tyckte jag var snyggare än någonsin , och var avisar för jag har precis fött barn för ett halv år senoch såg snygg ut, och hade moderna kläder , vi gick ut, och alla bara kollade på mig och kom fram och gav mig komplimanger ingen trodde att jag hade precis fött barn, jag var så lycklig och nöjd, var ute hela natten och dansade, ingen alkohol drack jag för jag räknade kalorier, och det gav mig styrka när dom kommenterade min självdiciplin

jag vägde 58 kg riktigt nära mitt mål bara 5 kg kvar... sen hände det nåt om ca 3 veckor jag började  klaga på min man att hans deodorant stinker och klagade på hans duschtvål, fast han har använd samma hela tiden..sen började illamåanderna igen... gjorde ett gravtest... kevin var bara 5 månader och puff...jag var gravid igen...

Ångesten kom igen , jag som har precis fått tillbaka min kropp jag vill ha och jag som har bara 5 kg kvar till min drömvikt, nu kommer allt att förstöras, tankarna snurrade hela tiden , jag fortsatte räkna kalorier folk klagade på mig att jag äter för ´lite och att jag kommer att skada barnet, det gav mig dåligt samvete, kännde mig stressad och orolig... visste inte ens om jag ville ha barnen, inte så här snabbt.... barnmorskan sa att det tar tid att bli med barn igen, jag har inte ens hunnit få min spiral ...nu var det försent

jag kämpade mig genom graviditeten svimmade några gånger åkte in på sjukhuset fick dropp pgav näringsbrist, sen var jag ute igen och tränade på gym... och räknade kalorier

12.e februari 2006 åkte in på förlossningen  på kvällen med 69 kr vilket innebär att jag hade bara gott upp ca 10 kg under hela graviditeten, och när jag trycker ut barnen så blir ag juh ca -10 kg lättare och ingen skada skett

några timmar efter föddes min andra pojke,  jag ville komma hem på direkten för att väga mig och kolla hur mycket lättare är jag  efter att barnen är ute, tidigt på morgonen blev vi utskrivna etersom jag mådde bra, barnen mådde bra, och jag ville bara bort därifrån, så jag kan kontrollera vad jag ska äta , inte bli tvingad till sjukhusmat

kom hem och vägde mig  vägde ca 65 kg för  jag hade 5 kg till innan jag var tillbakapå samma vikt som innan graviditeten. sen efter var det ytterligare 5 kg att nå drömvikten

fortsatte att räkna kalorier och äta lite, jag ammade... och blev svagare och svagare , var ständigt yr i huvudet trött och stressad , jag började tappa riktigt mycket hår, blev kala fläckar på mitt hårbotten  och även pannan på båda sidorna började bli högre och högre tills det var svårt att gömma det , fast jag har så tjockt hår,

barnmorskan rekomenderade att jag slutade amma eftersom det såg ut som att barnen tog all näring foch vitaminer från mig och jaghade inget till mig själv

jag slutade amma och började omedelbart med drickbar föda skulle dricka 3 st shake om dagen, på totalt ca 600  kcal. kilorna börj ade rasa igen  kom ner till min drömvikt 55 kg men då hade jag ändrat det till 50-52, det är såååå lite kvar bara 2.5 kg jag har lyckats gå ner 40 kg vad är 2 kg till...

sen hände det något .... jag började gå upp i vikt igen ... jag var stresad av båda barnen, trött på dom ville inte vara hemma länge och vara mammeledig för jag kände att det förstör mig , blev deprimerad igen, jag hade ingen tålamod med barnen, var arg att jag började gå upp i vikt det var inte deras fel, men jag var tvungen att skylla på någon, jag var ständigt missnöjd och olycklig, ville bort hemifrån

sökte jobb när Nox var bara 8 månade, bara för att se om jag kunde få det, jag fick jobbet, men sen kom nästa chocken vad ska vi göra med barnen, det fanns ingen dags som tog emot barn som bar under ett år och han hade 4 månader kvar innan han ens kan bli intagen

jag var deppig för jag ville ha jobbet så gärna det var som teknisk support något som jag har velat jobba  med alltid

men kändes så jobbigt att tacka nej, jag grät och grät så sa min man att vi ska lösa det på något sätt om jag vill jobba så får jag göra de

först kom pappas sambo ner till oss och bodde hos oss i 4 veckor, tog hand om lillemannen, sen kom mamma ner till oss hon fick ta tjänsteledigt i 6 veckor för att kunna hjäla oss, efter det var det Pers mamma som var här i 2 veckor och tog hand om barnen medans jag var på jobbet

men all folk som bodde hos oss var riktigt påfrästande att man aldrig var själv, ständigt kritiserad vad jag borde göra och hur jag borde göra efter min arbetstid, hur jag uppfostrar barnen, och hur dålg mamma jag är som lämnar mitt barn till olika människor att ta hand istället för att göra det själv

du kommer att ångra det för den här fina bebistiden kommer aldrig att komma tillbaka, dom hade rätt.... nu i efterhadn med facit i handen ... och det gör så int att dom hade rätt... jag ville så gärna lyckas med jobb och skaffa mig en karriär vilket jag gjorde på jobbet, men jag kunde inte glädjas åt det när jag tänkte hela tiden vad jag fick offra för att komma dit

på jobbet strävade jag att avancera hela tiden, jag kämpade och kämpade och jag klättrade och klättradeuppåt, mådde bra, var nästan hög på jobbet, jobbade på rasterna, på lunchen, även hemmifrån på natten, loggade in och löste ärende, jag  kände mig sååååå bra , när jag löste andras problem och fick tack mejlen tillbaka, bästa belöninngen,...

men när det gick bra på jobb var inte min familj lycklig jag tog ingen tid för dom orkade inte när jobbet tog alla mina krafter och energy, jag pushade mig till den yttersta tills min kropp gav upp...  blev utbränd

hög vilopuls,hjärtklappning, bröstsmärtor, sömnbesvär, minnesstörningar, blackouts, irriterad, lätt till gråt, superstressad, förvirrad... jag kunde inte utföra längre mina arbetsuppfifter eller rollen som mamma eller fru, kände mig riktigt mislyckad,blev sjukskriven jättelänge, det enda jag gjorde är tröståt , jag blev 100 kg igen, jag slutade gå uoo från sängen , bodde där i flera månader, isolerat mig från omvärlden, slutat med hygen som borsta tänderna elelr duscha eller bada, jag började lukta riktigt illa , från svett möglade mellan valkarna, kunde inte se mig själv i spegel, undvek alla speglas hade lust att bara slå sönder allt som kunde visa min spegelbild, ville ta livet av mig...

låg i sängen för det mesta och funderade hur jag ska gå till väga vad är bästa alternativen, ville inte ha någon konstig sceen, hur ska det gå till , var ska det ske, vem är det som ska hitta mig och konsekvensera ...osv...

jag hatade mig själv

sen började jag på KBT, (kognitiv beteende terapi)

gav mig en ny synvinkel på livet och började må bra igen, även kontrollera vad jag stoppar i mig,

mådde bättre igen och kilona rasade ner...

gick tillbaka till jobbet, det var så skön kännsla , jag pressade mig långsamt, trodde jag..sen var det paff igen tillbax där jag var innan , blev sjukskriven igen

min arbetsgivare var inte glad för sjukskrivningen och dom kom med ett erbjudande att dom säger upp mig pga "arbetsbrist" om jag skriver under papperna så blir jag även arbetsbefriad på min uppsägningstid vilket var 2 månader, och jag skulle säga till dom andra att det var jag själv som har sagt upp mig

det var juh för mig skull för att dom såg att jag inte mådde bra och inte trivdes länge på jobbet... jag tackade jag till erbjudandet

och sen var jag på bättreingsvägen igenm fick en massa lust vad jag ska göra nu när jag får lön men behöver inte vara på jobb på 2 månader, satte upp en massa planer... åter igen krav som var helt omöjliga att uppnå ,

blev sämre igen , började falla tillbaka till den djupa svarta hålen... tills min man följde med mig till nästa läkarbesök och berättade hur allting låg till, med mig, resultatet blev att jag kom inte ens hem från läkaren utan jag lades in på sluten psykvård...

min antidepressiva mediciner höjdes till maxdos, 60mg och fick även  ECT behandling 3 gånger i veckan (Elektrokonvulsiv behandling)

Jag tillbringade över 4 veckor på sluten vård på sjukhuset på psykiatriska avdelningen, jag skämdes att jag var där bland andra psykopater... och ville inte ens lämna min rum, tills en av sköterskorna tvingade ut mig från rummet,

jag möttes av en glad kille som hälsade på mig och började prata och bad mig komma till sällskapsrummet till restan av "gänget"... jag hade ingen lust till varken att umgås eller prata med någon, jag hör inte ens hemma där... och varför ska jag umgås med andra knäppa människor

men efter en vecka hade jag fel, alla andra var lika "vanliga som mig"

Jag är tacksam för tiden jag låg inne över en månad, jag fick lära känna några underbara människor som jag vll ha kvar i mitt liv

när jag kom ut känder jag mig som en annan människa, visst lite bieffekter från ECT behandlingen , men min kropp har fyllts på med ny energy, och jag åter igen vaknade glatt och piggt på morgarna , fick tillbaka min livslust, men visst är det kämpigt i mellanåt, varje dag är en krig inom mig, och jag faller ibland 2-3 steg bak, men känner att jag är på väg frammåt endå

jag har svårast att få vardagen att funka , saker som var naturliga innan som att gå borsta tänderna , eller duscha på kvällen , eller äta.. dom finns inte i mig , måste påminna mig och ha små cheklistor varje dag och påminnelser i mobilen som att hämta barnen från skolan och dagis... och om jag stöter på någon större konflikt eller stress situation, min kropp bara lägger av och blir förvirrad , stressad, gråter och är tillbaka till mina vanliga ätstörningar , det är den enda sak som jag är bra på och är med mig hela tiden... tyvärr

nu för ca 2-3 veckor sedan hände en större händelse igen som utlöste att jag började hetsäta igen, jag är så arg och besviken på mig eftersom jag vet att det är fel det jag håller på med, men jag har ingen kontroll över det och kan inte sluta, och det är dumt ... för det är jag som kontrollerar mina tankar...men endå varför måste jag fortsätta, och ja!! det är ett måste, och nej jag kan verkligen inte sluta..och skammen jag måste leva med, se min man varje dag och ljuga till honom , smyga, gömma , bortförklarningar...känns såååå fel, och jag mår illa av mig själv,

Jag har börjat gå på medveten närvaro , och det har fått mig att inse saker mycket tydligare ...men det medför att ångesten över mitt beteende är mycket starkare oxå

fick även en bok från min psykolog "Att övervinna hetsätning" börjat läsa på den igår... och dom bad mig att skriva en dagbok, vad jag gör , när jag gör det, och hur känner jag mig efteråt...

så det är anledningen till att jag har börjat skriva