vaknade helt febrig, så typiskt när jag skulle börja träna idag och äta nyttigt..går ner på toa, lika bra att kissa innan så kanske vågen visar lite mindre

väger 90,6 kg...skriker inombords..men inte förvånad, jag måste sluta äta !!!

klockan är 12:00 och jag har lyckats inte äta något idag... hela min kropp skriker efter mat  och sött..men jag måste kämpa emot, jag är inte hungrig när jag känner efter utan bara sugen...

viktigt att när jag ska äta då ska det bara vara för att få i mig närign får inte vara nåt gott för då e jag igång igen och vräker... jag måste äta nåt äckligt eller nåt som inte e så gott så att pulvermat blir det när jag blir hungrig idag

jag vågar inte gå ner till köket... för jag e rädd vad jag kommer att göra... jag måste fixa mat till lillemannen... guuuud så svårt ....

1 grönsaksoppa

1 macka med skinka och ost

1 grönsaksoppa

2 mackor med pålägg och tomat

42g choklad

2 glas cola light

laxering på kvällen (laxoberal) 15 droppar

inte så nöjd eftersom jag åt choklad igen ..kunde inte stå emot i affären när jag handlade, jag e mer nervös för i morgon när jag åker in till stan för det e tisdagar jag brukar frosserihandla till hela veckan... jag ser redan framför mig hela händelsen det e som ett måste, när jag kommer in till stan går n på alfrogross och handlar innan läkarbesöken och när jag kommer ut då e det tasty house..., jag vill verkligen inte...

mår inte så bra idag, vet inte om det är ångesten över allt hetsätning eller om jag börjar bli sjuk.. tung i kroppen orklös,

jag borde städa och plocka i köket för det ser fördjävligt ut..men orkar inte ...

slängde i några maskin tvätt under dagen det får vara så

Nox har feber han är gnällig och trött , Kevin är kaxig... jag är irriterad och stressad... och obekväm...försöker lugna ner mig själv, tänker på medveten närvaro...

jag har hugg i bröstkorgen igen..känner att jag har ont i ryggen, leder, knäna ..hälen...  kan knappt röra mig..det måste bero på dom 30-35 extra kilo jag bär på mig, varje gång jag går up pdet e samma visa

önskar det fanns ett smidig och enkel sätt att bara bli av med lasten så jag kan bli lycklig igen

jag vilade flera gånger under dagen... tog lite alvedon, och voltaren för smärtan i kroppen

på kvällen tog jag även laxoberal igen för att rensa mig till imorgon då jag ska börja med att vara nyttig

går upp och väger mig 90,6 kg...jag är över 90 igen... jag måste ta tag  detta, börjar idaggått upp över 9 kg på 3 veckor

fckosten var 2 koppar kaffe med totalt 1 dl mjölk

jag känner hur svullen jag är , svettet rinner mellan valkarna, min dubbelhaka klijar, kan knappt röra min hals... och andas ordentligt

jag måste få tillbaka diciplinen jag hade innan , kan inte fortsätta så här, jag går juh upp 3 kg i veckan

till lunch skulle jag äta pulvermat, som man blandar med vatten , men åter igen jag misslyckades utan att jag ens märkte det, när jag värmade maten till familjen jag smååt under tiden och smakade deras mat... då var det inte lönt att äta nyttigt efter att jag har redan förstört min plan

jag åt en bit kött och lite potatis, tillsammans med familjen, men sen när jag skulle plocka undan maten och dom andra hade redan lämnat bordet... då var jag igång igen..vräkte i mig potatis efter potatis

vid tre tiden gick jag in och tog iväg godisskålen från barnen, och på vägen ner från trappan började jag snabbt sortera ut godis i näven och när jag kom ner tog jag hela näven och började tugga på godiset, tuggar fort på vägen upp igen så jag hinner svälja det innan jag kommer upp till min man

sen på dan åt jag 3 stora köttbitaqr till i smyg, på kvällen en påse chips efter min man hade somnat..och medans jag läste boken jag fick av min psykolog

"att övervinna hetsätning" helt skrämmande bok... eftersom enlit boken sräckte det med några destruktiva beteände innan man klassas som mat har ätstörning..och sjuka är att på mig stämmde alla alternativen, det är som om nån hade skrivit ner precis hur jag känner och hur jag gör... saker man inte ens vågar berätta om för någon...men dom bara vet det.. just n uvet jag inte om boken ska hjälpa mig bli bättre eftersom jag ahr inte kommit så långt än så länge just nu känns det mer som en bekräftelse bara  på att ja visst!!! jag har problem, och jag kan inte sluta och vet inte var jag ska börja heller

Gick upp samtidigt med hela familjen , fixade frukost till dom , jag drack bara kaffe framför dom

åt iget på hela dan förrän min man vilade middag i sovrumet , och jag åt av barnens godis i vardagsrummet medans barnen lekte i sina rum, jag känner mig som en dålig mamma som äter upp barnens godis

lagade mat senare , men kom på mig att jag vräkte i mig råa ingridienser ovanför spisen...med en jobbig räddsla i hela kroppen att min man kommer ner för trappan och kommer på vad jag pysslar med

jag hatar mig själv i situationen, och det känns jättejobbigt att skriva om det, det har spårat ut igen på riktigt... och jag har ingen kontroll över det...  det e igång som innan.. ingen skilland jag hittar alltid tillfälle till vräka, inget smakar gott länge, kan inte njuta av någon mat..står inte ut med ångesten och skuldkännslorna och skammen

barnen är iväg i skolan och dagis... äntligen sälv igen tar fram chipspåsarna som ligger kvar i sovrummet bredvid sängen sen igår kväll, när vi såg på film, då jag bara tog några några bitar från alla påsar framför per, som tyckte jag var så duktig

men inte nu.. jag fyller munnen med chips, tuggar knappt, det skär upp gummen men fortsätter att vräka, svider i såren, av salt och kryddorna ..men fortsätter att äta tills jag tömmer alla 3 chipspåsar... nu kommer ångesten igen ..vad ska per tycka när han kommer hem... måste ersätta påsarna, springer över till macken och köper 3 likadana chips, jag öppnar upp alla 3  påsar och tar ut lite från alla och äter upp det för att dom ska vara halvfulla som igår...vid den här laget mår jag riktigt illa när jag har tryckt i mig ca 600 g chips

går ner till källaren till frysen för att se vad jag kan laga för mat...men istället fastnar jag vid glass boxen, vet inte riktigt hur många jag åt,för  jag slänge papperna direkt... sen gick jag in till tvättstugan för att slänga in en maskin tvätt ...men bakom tvättmedeln ligger juh min skål med cashenötter jag gömt för ett tag sen... det smakde gott...som vanligt första tuggorna... sen var det inte gott länge... mår så kass i magen ... känner ända upp i halsen, vill få bort från min kropp eftersom jag går upp i vikt med rasande fart... jag har slutat att väga mig för jag vågar inte se vad vågen visar...

jag går upp och tar laxoberal 15 droppar som vanligt, så förhoppningsvis kommer det ut om 10 timmar för jag vill inte kräkas igen ...det blir för äckligt med alla chipssmakerna jag åt... och har ont i gummen oxå...eftersom chipsen skar sönder min mun invändigt för jag tuggade knappt när jag vräkte i mig..

Stressig morgon vi vaknade sent , det enda jag tänker på att fåbarnen iväg till skolan och dagis så jag kan äta resten av chokladen från igår

jag rusar upp i sovrummet och tar fram kakburken från under sängen och bara vräker i mig , hinner inte ens svälja innan jag stoppar i nästa, det tog slut fort jag slet  upp chokladen och bara trycker i mig oxå ... jag vet vad jag gör, jag tycker inte om det, äcklad av mig själv men kan inte sluta

jag startar datorn och börja spela nån spel på facebook för att distrahera mina tankar, sen blir jag trött och somnar i sängen, vaknade till att mobilen signalerar att det e dax att hömta barnen, men innan jag går hittar jag mig själv i köket , rota i skåt efter skåp för att hitta något..vet inte ens vad jag letar efter ..menbara letar och letar efter nåt gott...

kommer på att jag har smörkakor inne i min troslåda, springer upp, fyller min mun, på väg ner från trappan..sen rusar jag tillbaka och fyller även mina fickor med det innan jag går

kommer hem med barnen ger dom var sin glass, jag åt en redan i källaren vid frysen och tar med mig 2 st extra upp till sovrummet som jag kan äta i lugn och ro  utan att bli störd av barnen

barnen gick ut för att leka, jag står i köket framför kylskåpet och tänker på att jag borde äta nåt eftersom harinte ätit någon riktg mat på flera dagar

alla allternativen går genom mina tankar.. sen står jag där med öppen kylskåp tar en tugga från allt jag hittar..men inget smakar gott, går upp igen, lägger mig i sängen framför datorn igen,

kommer på att jag har glömt nån låda digestivekex uppe på garedroben, tar ner det och börjar vräka i mig, kexen smakar äckligt och gammalt, mjuka tom eftersom dom har stått där i garderoben ett tag utan lock

känner i munnen hur äcklad jag blir , men jag kan inte sluta..måste äta tills jag kräks upp det...gråter inombords..springer nerför trappan och slänger kexen i soporna.. på väg därifrån...känns bra att ...tills jag kommer på mig själv att jag har öppnat soporna ovh börjar plocka ut det som är "okej" och äta det igen...

jag hatar mig själv och riktigt äcklad...ångesten fyller hela min kropp, går på toaletten  stoppar ner fingrarna i halsen vet exakt var jag ska kittla , och börjar kräkas... det är jobbigt eftersom  har glömt att dricka så mycket... ch det e jobbigt att kräkas om jag inte ar så mycket vatten i kroppen

munen smakar äckligt av spyan, jag försöker verkligen känna smaken för att påminna mig hur äckligt det är ..och kanske får mig att bli så äcklad att inte göra om det igen...

Vaknar trött 06:20

ska på medveten närvaroträning, jag e orolig och nervös

går av bussen och går in automatisk i Alfo gross, som varje tisdag, fast allting i kroppen säger emot...till slut kan jag inte stå emot

köpte

800g baklava

200g jorgubbschoklad

150g vit/brun barn choklad

300g danska kakor

200g vitchoklad med nötter och crisp i

jag betalar med kort ca 180 kr (varje vecka, köper nästan alltid samma saker)

jag öppnar baklavan redan vid kassan, för jag darrar i hela kroppen jag måste bara ha det, trycker i mig fort en efter en på gatan, ibland stannar till för att njuta men samtidigt skämms så jag rusar vidare upp till södermottagningen, det är 15 minuter kvar innan det börjar.. jag går in på toaletten som alltid... och äter där inne, börjar tänka på att det finns säkert kameror på toaletten och dom tittar säkert på mig, och..vet inte.. jag kände mig smutsig, misslyckad, skämmdes , som en drogmissbrukare...

går in på mötet, blir medveten vad jag pysslar med försöker slå bort det, men tanken med medveten närvaro att stanna kvar, jobbigt som bara den har svårt att andas, dom hjälper mig genom det... och tycker jag e duktig , medans jag gråter inombords och skämms så otroligt mycket...

jag bestämmer mig på mötet att jag ska inte hetsäta mer, men redan efter en timme börjar jag längta til pausen så jag kan gå på toaletten och äta igen

tillbax på mötet, känner mig ännu mer skam , andra delen av mötet kunde jag knappt koncertrera mig för jag tänkte på vad jag gjorde, en av handledarna berättade att hon jobbar med sånna som skadar sig själva och ätstörningar

samlade mina krafter och sa att jag behöver hjälp men vet inte var jag ska börja hon bad mig prata med min handläggare

kommer utanför dörren , utan att jag har märkt så haar jag öppnat upp barnchokladen och innan jag kommer till åhlens det är bara några steg så har jag redan ätit upp hela

i affären går jag omkring letar men vet inte vad... bara förvirrad och vimsig kommer på att jag måste skynda till bussen för jag ska hämta barnen, på vägen till busshållsplatsen öppnade jag jordgubbschokladen, mådde riktigt illa men bara fortsätter att äta för att bli äcklad av det , för då kanske jag kan sluta...

jag blir äcklad men kan endå inte sluta, tänker på hur jag ska sluta går fram till papperskorgen som står precis bredvid och funderar på att kasta den, vill inte...jag behöver det...jag kan inte äta mer för jag mår illa .. jag kan inte kasta det heller ...vad ska jag göra med resterna, jag kan inte ta hem det.... min man får inte se att jag haätit i smyg igen

sitter på bussen på väg hem och käkar den äckliga jorgubbschokladen, mår illa... jag måste sluta äta den skiten, och få bort den smaken från min mun, och det enda sättet att få bort smaken är att öppna vitchokladen,

öppnar upp den 3.e chokladen vitchokladen den godaste, första tuggen smakar ljuvligt, saliven samlades i munnen och bara njuter, slutat darra och glömt att jag mådde illa nyss... när plötsligt börjar även denna choklade smaka äckligt och smörigt, tjock, slibbig..

jag börjar trycka i mig mer och mer och hoppas ingen ser mig på bussen vad jag pysslar med, med hopp om att den ska smaka som första tuggan gjorde, men nej bara äckligt och mår illa igen, men fortsätter att äta... riktigt kräkfärdig, vilket känns bra , måste bara få bort det från min kropp, känner nästan att det är på väg upp... men det får inte , inte nu när jag sitter på bussen tänkte jag... funderar på att hoppa av några stationer innan för att hinna kräkas i nån buske...men då har jag långt att gå och kommer inte hinna plocka upp barnen på dagis

jag gråter inombords, och tänker om det syns på mig , och undrar om nån kan läsa mina tankar eller om det syns på mig vad jag tänker på och gör... jag skämms igen...

  Hej jag är Nettan 32, och mitt mål är att övervinna hetsätning.  jag har kämpat och kämpat i flera år, men misslycklats gång på gång. Jag har inte ens insett hur sjuk jag är, förrän nu efter flera års terapi och medicinering

Börjadei gymnasiet , då jag bantade varje måndag, men onsdagar har jag redan brytit mot mina utsatte regler, fredag , lördag var det fest odricka mycket alkohol, för att bedöva mina känslor och för att kunna koppla av...

den onda cirkel blev värre och värre med åren, nya och strängare regler skapades, målen jag satte var omöjliga att nå, vilket medförde att jag ständigt kände mig misslyckad och värdelös,

min vikt låg mellan 60-70 kg hela tiden, pendalde mycket upp och ner menaldrig lyckades gå under 60 kg som var målet

för övrig är minlängd 164 cm och min idealvikt är någonstans 50-55 kg

den eviga bantande höll på i flera år gicvk upp och gick ner , upp och ner igen tills jag träffade min man

vi gifte oss, innan bröllopet jag bantade riktigt hårt för att väga runt 60 kg, lyckades gå ner , men ca 3 dagar innan brölloet all stress och oro gjorde att jag började  vräka i mig mat för att stilla närvösiteten och stressen, till bröllopet hade jag på 3 dagar gått upp  över 5 kg...

jag ville bli knappt fotad på bröllopet hade ångest och ville bara kräkas varje gång en foto togs på mig , kände mig ful och tänkte på att denna dagen borde bli den finaste och lyckligaste dagen i mitt liv och det jag tänker på att visa våra blivande barn bilderna på dera fula och tjocka mamma

finns inte en enda bild från bröllopet som jag är nöjd med...

jag hamnade i någon form av djup depression bara grät och tyckte synd om mig, kände mig inte lycklig, fick gå till psykolog 2 ggr i veckan, hela barndomen kom upp, gjorde att jag mådde änn värre, både min bakgrund och min framtid var svart och hopplös

vi försökte få barn, och jag blev inte med barn, inte konstigt när jag inte har haft menstration  i nästan 2 år , barnlösheten gjorde att jag mådde ännu värre och läkarna bestämmde sig att jag skulle gå på antidepressiva mediciner

eftersom jag mådde nu inte bara psykiskt dåligt utan även , fysiskt, jag var yr i huvudet , hade extrem huvudvärk, dunkande tryck i öronen, jag svimmade ofta, darrig och svag

sen hände det något jag blev med barn, när jag inte skulle bli! när jag gick på mediciner och allt möjligt mådde dåligt , var orolig att barnen skulle bli konstig pga av mig, var rädd och plötsligt ville jag inte bli gravid, så kom dom funderingarna... och att jag blir en dålig mamma och socialen kommer säkert att ta barnen igfrån mig och att jag kommer att vara lika dålig osm mina föräldrar var

jag fortsatte gå på terapi och hon lyckades övertyga mig att bli kompis med min mage och jag började vänja mig vid tanken att jag ska bli mamma och jag skulle bli den bösta mamman i hela världen, alla mina problem försvann jag var glad och lycklig,

sen började morgonsjukan, vilket varade i hela 9 månader och inte bara på morgonen utan hela dagen, jag kunde inte behålla någon mat , allting kom ut, tålde ingen lukt heller för jag kräkte av allting, mannen min kunde lagad mat, eller varma maträtter som gav sig olika lukt för då kräktes jag, ingen tvål och tvättmedel kunde användas i  9 månader, det var jättejobbigt

enda jag levde på i 9 månader är rostad bröd med en kokt skinka på , och vatten + massa vitaminer och  ersättningar från apoteket

jag tappade mycket i vikt pga mina kräkningar och åkte in på förlossningen nästan med samma vikt som jag hade när jag blev gravid, magen var stor men ansiktet , armar , benen , låren har blivit smalare

efter att jag har kräkts så mycket så har jag nästan vant mig vid att kräkas så mycket och strikta 9 månader gjorde att jag  blev så van vid att kräkas, allt jag åt kom juh ut

sen föddes Kevin i oktober 2004, jag kunde äta igen .... jag åt och åt  , riktigt mycket  bara vräkte i mig mat...  från att väga 75 kg i oktober till nyårsafton vägde jag 98,8 kg , på 2 månader gott upp  över 20 kg

nyårsafton , och nyårslöfte , inte äta mer choklad, kakor, läsk,  och aldrig överstiga dags kaloriintaget 1200

jag skaffade mig hälsovakten en dataprogram som jag skrev in allt jag åt under en dag , och räknade kalorier åt mig, jag vägde allt, minsta lilla saken jag åt vägde jag tom halstablett och mediciner , jag skrev upp allt och matade in innehållsförtäckningen i programmet så den såg vad jag fick i mig och inte

jag hade 5 månader på mig till klassträffen som ägde rum i maj, i strängnäs, jag har inte träffat mina kompisar på flera år, men jag hade ångest att dom ska se mig som jag har blivit tjock och ful, jag sänkte kaloriintaget till 1000 kcal om dagen men kom sällan ens upp till det , det blev mindre och mindre hela tiden

 låg runt 600-900 kcal om dagen, samtidigt osm jag tränade varje dag, kilona rasade  sen var det det maj jag hade gott ner till 58 kg nästan 40 kg (5 månader) kände mig fin och det var så kul att träffa tjejerna igen, dom tyckte jag var snyggare än någonsin , och var avisar för jag har precis fött barn för ett halv år senoch såg snygg ut, och hade moderna kläder , vi gick ut, och alla bara kollade på mig och kom fram och gav mig komplimanger ingen trodde att jag hade precis fött barn, jag var så lycklig och nöjd, var ute hela natten och dansade, ingen alkohol drack jag för jag räknade kalorier, och det gav mig styrka när dom kommenterade min självdiciplin

jag vägde 58 kg riktigt nära mitt mål bara 5 kg kvar... sen hände det nåt om ca 3 veckor jag började  klaga på min man att hans deodorant stinker och klagade på hans duschtvål, fast han har använd samma hela tiden..sen började illamåanderna igen... gjorde ett gravtest... kevin var bara 5 månader och puff...jag var gravid igen...

Ångesten kom igen , jag som har precis fått tillbaka min kropp jag vill ha och jag som har bara 5 kg kvar till min drömvikt, nu kommer allt att förstöras, tankarna snurrade hela tiden , jag fortsatte räkna kalorier folk klagade på mig att jag äter för ´lite och att jag kommer att skada barnet, det gav mig dåligt samvete, kännde mig stressad och orolig... visste inte ens om jag ville ha barnen, inte så här snabbt.... barnmorskan sa att det tar tid att bli med barn igen, jag har inte ens hunnit få min spiral ...nu var det försent

jag kämpade mig genom graviditeten svimmade några gånger åkte in på sjukhuset fick dropp pgav näringsbrist, sen var jag ute igen och tränade på gym... och räknade kalorier

12.e februari 2006 åkte in på förlossningen  på kvällen med 69 kr vilket innebär att jag hade bara gott upp ca 10 kg under hela graviditeten, och när jag trycker ut barnen så blir ag juh ca -10 kg lättare och ingen skada skett

några timmar efter föddes min andra pojke,  jag ville komma hem på direkten för att väga mig och kolla hur mycket lättare är jag  efter att barnen är ute, tidigt på morgonen blev vi utskrivna etersom jag mådde bra, barnen mådde bra, och jag ville bara bort därifrån, så jag kan kontrollera vad jag ska äta , inte bli tvingad till sjukhusmat

kom hem och vägde mig  vägde ca 65 kg för  jag hade 5 kg till innan jag var tillbakapå samma vikt som innan graviditeten. sen efter var det ytterligare 5 kg att nå drömvikten

fortsatte att räkna kalorier och äta lite, jag ammade... och blev svagare och svagare , var ständigt yr i huvudet trött och stressad , jag började tappa riktigt mycket hår, blev kala fläckar på mitt hårbotten  och även pannan på båda sidorna började bli högre och högre tills det var svårt att gömma det , fast jag har så tjockt hår,

barnmorskan rekomenderade att jag slutade amma eftersom det såg ut som att barnen tog all näring foch vitaminer från mig och jaghade inget till mig själv

jag slutade amma och började omedelbart med drickbar föda skulle dricka 3 st shake om dagen, på totalt ca 600  kcal. kilorna börj ade rasa igen  kom ner till min drömvikt 55 kg men då hade jag ändrat det till 50-52, det är såååå lite kvar bara 2.5 kg jag har lyckats gå ner 40 kg vad är 2 kg till...

sen hände det något .... jag började gå upp i vikt igen ... jag var stresad av båda barnen, trött på dom ville inte vara hemma länge och vara mammeledig för jag kände att det förstör mig , blev deprimerad igen, jag hade ingen tålamod med barnen, var arg att jag började gå upp i vikt det var inte deras fel, men jag var tvungen att skylla på någon, jag var ständigt missnöjd och olycklig, ville bort hemifrån

sökte jobb när Nox var bara 8 månade, bara för att se om jag kunde få det, jag fick jobbet, men sen kom nästa chocken vad ska vi göra med barnen, det fanns ingen dags som tog emot barn som bar under ett år och han hade 4 månader kvar innan han ens kan bli intagen

jag var deppig för jag ville ha jobbet så gärna det var som teknisk support något som jag har velat jobba  med alltid

men kändes så jobbigt att tacka nej, jag grät och grät så sa min man att vi ska lösa det på något sätt om jag vill jobba så får jag göra de

först kom pappas sambo ner till oss och bodde hos oss i 4 veckor, tog hand om lillemannen, sen kom mamma ner till oss hon fick ta tjänsteledigt i 6 veckor för att kunna hjäla oss, efter det var det Pers mamma som var här i 2 veckor och tog hand om barnen medans jag var på jobbet

men all folk som bodde hos oss var riktigt påfrästande att man aldrig var själv, ständigt kritiserad vad jag borde göra och hur jag borde göra efter min arbetstid, hur jag uppfostrar barnen, och hur dålg mamma jag är som lämnar mitt barn till olika människor att ta hand istället för att göra det själv

du kommer att ångra det för den här fina bebistiden kommer aldrig att komma tillbaka, dom hade rätt.... nu i efterhadn med facit i handen ... och det gör så int att dom hade rätt... jag ville så gärna lyckas med jobb och skaffa mig en karriär vilket jag gjorde på jobbet, men jag kunde inte glädjas åt det när jag tänkte hela tiden vad jag fick offra för att komma dit

på jobbet strävade jag att avancera hela tiden, jag kämpade och kämpade och jag klättrade och klättradeuppåt, mådde bra, var nästan hög på jobbet, jobbade på rasterna, på lunchen, även hemmifrån på natten, loggade in och löste ärende, jag  kände mig sååååå bra , när jag löste andras problem och fick tack mejlen tillbaka, bästa belöninngen,...

men när det gick bra på jobb var inte min familj lycklig jag tog ingen tid för dom orkade inte när jobbet tog alla mina krafter och energy, jag pushade mig till den yttersta tills min kropp gav upp...  blev utbränd

hög vilopuls,hjärtklappning, bröstsmärtor, sömnbesvär, minnesstörningar, blackouts, irriterad, lätt till gråt, superstressad, förvirrad... jag kunde inte utföra längre mina arbetsuppfifter eller rollen som mamma eller fru, kände mig riktigt mislyckad,blev sjukskriven jättelänge, det enda jag gjorde är tröståt , jag blev 100 kg igen, jag slutade gå uoo från sängen , bodde där i flera månader, isolerat mig från omvärlden, slutat med hygen som borsta tänderna elelr duscha eller bada, jag började lukta riktigt illa , från svett möglade mellan valkarna, kunde inte se mig själv i spegel, undvek alla speglas hade lust att bara slå sönder allt som kunde visa min spegelbild, ville ta livet av mig...

låg i sängen för det mesta och funderade hur jag ska gå till väga vad är bästa alternativen, ville inte ha någon konstig sceen, hur ska det gå till , var ska det ske, vem är det som ska hitta mig och konsekvensera ...osv...

jag hatade mig själv

sen började jag på KBT, (kognitiv beteende terapi)

gav mig en ny synvinkel på livet och började må bra igen, även kontrollera vad jag stoppar i mig,

mådde bättre igen och kilona rasade ner...

gick tillbaka till jobbet, det var så skön kännsla , jag pressade mig långsamt, trodde jag..sen var det paff igen tillbax där jag var innan , blev sjukskriven igen

min arbetsgivare var inte glad för sjukskrivningen och dom kom med ett erbjudande att dom säger upp mig pga "arbetsbrist" om jag skriver under papperna så blir jag även arbetsbefriad på min uppsägningstid vilket var 2 månader, och jag skulle säga till dom andra att det var jag själv som har sagt upp mig

det var juh för mig skull för att dom såg att jag inte mådde bra och inte trivdes länge på jobbet... jag tackade jag till erbjudandet

och sen var jag på bättreingsvägen igenm fick en massa lust vad jag ska göra nu när jag får lön men behöver inte vara på jobb på 2 månader, satte upp en massa planer... åter igen krav som var helt omöjliga att uppnå ,

blev sämre igen , började falla tillbaka till den djupa svarta hålen... tills min man följde med mig till nästa läkarbesök och berättade hur allting låg till, med mig, resultatet blev att jag kom inte ens hem från läkaren utan jag lades in på sluten psykvård...

min antidepressiva mediciner höjdes till maxdos, 60mg och fick även  ECT behandling 3 gånger i veckan (Elektrokonvulsiv behandling)

Jag tillbringade över 4 veckor på sluten vård på sjukhuset på psykiatriska avdelningen, jag skämdes att jag var där bland andra psykopater... och ville inte ens lämna min rum, tills en av sköterskorna tvingade ut mig från rummet,

jag möttes av en glad kille som hälsade på mig och började prata och bad mig komma till sällskapsrummet till restan av "gänget"... jag hade ingen lust till varken att umgås eller prata med någon, jag hör inte ens hemma där... och varför ska jag umgås med andra knäppa människor

men efter en vecka hade jag fel, alla andra var lika "vanliga som mig"

Jag är tacksam för tiden jag låg inne över en månad, jag fick lära känna några underbara människor som jag vll ha kvar i mitt liv

när jag kom ut känder jag mig som en annan människa, visst lite bieffekter från ECT behandlingen , men min kropp har fyllts på med ny energy, och jag åter igen vaknade glatt och piggt på morgarna , fick tillbaka min livslust, men visst är det kämpigt i mellanåt, varje dag är en krig inom mig, och jag faller ibland 2-3 steg bak, men känner att jag är på väg frammåt endå

jag har svårast att få vardagen att funka , saker som var naturliga innan som att gå borsta tänderna , eller duscha på kvällen , eller äta.. dom finns inte i mig , måste påminna mig och ha små cheklistor varje dag och påminnelser i mobilen som att hämta barnen från skolan och dagis... och om jag stöter på någon större konflikt eller stress situation, min kropp bara lägger av och blir förvirrad , stressad, gråter och är tillbaka till mina vanliga ätstörningar , det är den enda sak som jag är bra på och är med mig hela tiden... tyvärr

nu för ca 2-3 veckor sedan hände en större händelse igen som utlöste att jag började hetsäta igen, jag är så arg och besviken på mig eftersom jag vet att det är fel det jag håller på med, men jag har ingen kontroll över det och kan inte sluta, och det är dumt ... för det är jag som kontrollerar mina tankar...men endå varför måste jag fortsätta, och ja!! det är ett måste, och nej jag kan verkligen inte sluta..och skammen jag måste leva med, se min man varje dag och ljuga till honom , smyga, gömma , bortförklarningar...känns såååå fel, och jag mår illa av mig själv,

Jag har börjat gå på medveten närvaro , och det har fått mig att inse saker mycket tydligare ...men det medför att ångesten över mitt beteende är mycket starkare oxå

fick även en bok från min psykolog "Att övervinna hetsätning" börjat läsa på den igår... och dom bad mig att skriva en dagbok, vad jag gör , när jag gör det, och hur känner jag mig efteråt...

så det är anledningen till att jag har börjat skriva